Dag 06. Crash. Boom. Ouch.

Titel är ett citat från en Emmy the Great låt och har inget med dagens inlägg att göra. Förutom "Dag 06.". Det var dag 06 i studion. (men det har samtidigt inget med Emmy the Great att göra. Förutom då titeln).

Vi börjar närma oss vår första låt. "Throw your life away" sees the light of day liksom.

Och med det börjar jag tänka lite på två saker:

• Först och främst det här med prat i låtar. Det funkade i Uh-huhs "Lily Allen" och ett av mina konstigaste favoritband, Alabama 3, har en preacher med i bandet. Det kan vara riktigt tuff och om vi hittar något bra och passande kanske det lyfter men inklippta citat etc känns väääldigt metal.
• Sen tänker jag på namn på skivan. Fullständigt meningslöst och tokroligt. Döpa grejer, liksom!

Här är några förslag. Vissa är med för att dom passar in och andra för att dom låter bra:
RISERISERISE
Slowly exploding
Out loud
How to build a universe that doesn't fall apart in two days
Abuse/Adore

Vidare undrar jag vilken mik man ska använda när en akustisk gitarr ska dominera egentligen. Bandmik? Kondensator blir ju bara hiss och iss och ss och s.

Jag distraheras och är inte i studion

Emmy the Great - "24":
first we were born then we ran slowly out of luck
you are still not charles bukowski and i am not diane cluck

Jag kommer älska dig intensivt, Emmy the great. Så som jag älskade Lily Allen på hennes första skivan innan hon fick ett samvete och en kvadriljon fler fans och bestämde sig för att börja prata om saker utanför kroglivet och allting i helhet istället för små detaljer.

I would marry you for money.

Exakt så som jag var kär i Kate Nash när hon spelade på Accelerator och var lite försynt och uppenbart nervös och jag stirrade på henne istället för att hjälpa Peter (eller Björn eller John) att sätta ihop sin gigantiska xylofon. Men inte den Kate Nash som stog på scen på Debaser Medis och hade fått fans som var bra mycket längre än mig.

I would marry you for money.

Precis så som jag älskade Lisa Hannigan mer än Damien Rice på samma sätt som man kan älska molnen mer än solen. Det är inte ens kärlek egentligen. Det är selektiv beundran ur rent snobberi. Jag stirrade mer på Firefox Anna-Karin och Popsicle-Flugan än jag stirrade på Annika på Tyrol. Jag gillar måndagar eftersom det finns så mycket glädje kvar att checka ut på måndagar än fredagar.
Musikaliskt snobberi. När artisten säljer sin första låt till en bilreklam vet jag att det börjat gå utför. Finns han/hon/dom på en samlingsskiva av något slag är det oftast över.
För många fans. För mycket pengar. Snobberiet sätter stop.

I would marry you for money but not if you have too much.

Emmy the Great - "24"

För övrigt älskar jag fortfarande The Metasciences. Speciellt "Four Color Love story" som handlar om kärleken mellan Stålmannen och Lois Lane.

Seger!

Nä, jag ska inte lägga upp demos.

Dag 05. Ljudbilder

Jag lyssnar inte på musik på samma sätt längre. Efter några veckor av intensivt, hårrivande slagsmål med compressor, EQ och reverb så kan jag gå en hel dag och lyssna på gitarrer. Pannade långt ut och knappt hörbara. Eller dominerande distade.
Jag kan lyssna på trummor. Mjuka, sparsamma eller Springsteen-utsvävande. Det är samma sak med sång, med bas, med synt och med ambience. När just ett instrument har fokus i studion kräver den även fokus av mina öron.
Lyckligtvis försvinner det om jag inte vart i studion på några dar men jag måste säga att jag uppskattar vissa skivor på ett annat sätt. Visst, jag har väl dyrkat vid Arcade Fires altare så länge jag vart medveten om dom men efter att ha nördlyssnat på Neon bible så framstår dom lite som indierockens Sigur Ros. Fantastiskt bra.

"Part 2: I love you, I said (but not out loud)" fick ett genombrott idag. Synten lyfte verkligen låten och det känns som den kommer bli lite "Intervention" (för att fortsätta på Neon bible-temat).

"Kill your boyfriend" fick ännu ett upplyft... Det här blir nog tredje eller fjärde varianten på den låten.

Jag kanske lägger upp demo-låtarna imorgon och därmed bryter nyårslöfte nummer 13.
Nyårslöfte #13: Visa inte halv-färdiga saker.

Dag 04. "Kan jag sjunga den här låten sittandes på soffkanten med en whiskey i handen och en tår i ögat?" plus nygammal gäst.

The Hallsenius' var tillbaks i studion och Linns röst var både starkare och med större register än i lördags. Mycket fint. Jag ska lägga upp hennes låtar men tänkte att Rytmus vill höra dom först (fan vet, dom kanske har något Melodifestivalen tjofs för sig och diskar låtar som legat ute). Fredag, kanske.

Ensam i studion lite senare la jag akke och lite nya elgitarrer på Lou Reed, Things och Not out loud. Akustiska gitarren låter mycket bättre med tunna sennheisermicken och jag märkte att man får ett bra allmänljud med shure sm57an om man ställer den en halvmeter ifrån förstärkaren. Det, med en hård compressor och lite EQ ger en bra matta till lite med industriella låtar.

Lite nördsnack om mikarna:

Shure SM58
Väldigt stryktålig och väldigt sluten. Bra för att mika förstärkare nära men ger inte så bra rumklang. En mik att svälja.

Sontronics Orpheus
Snackat om tidigare men det som är bra att påpeka är hur pass bra Orpheusen är på att fånga rumsmiljön och samtidigt ge en bra bas och ett mjukt ljud. Den hör vad vi hör ungefär och är bäst i singersongwriter låtar.

Sennheiser nåntingnånting
Nästan ingen botten men ger väldigt bra närvaro och bra för att integrera akustisk gitarr i större produktioner. Som sångmik funkar den bra i industriella produktioner eller för sångprat. Använde den på Lily Allen bl a och flera andra Uh-huh-Radio låtar när jag precis började med det projektet.

Jag la också lite sång på Throw your life away och Lou Reed (titeln på dagens inlägg kommer från en fråga jag skulle ställt om någon annan än jag hade i vart i studion).

Dag 03. Ibland bör man inte lämna soffan och det är fortfarande för kallt för converse.

Ställde ner en lampa, lite muggar och kaffe idag men musikaliskt gick det inget bra. Vad sa vi igår? "Tacksamt att producera singersongwriter".
Ja, det är det. Men akke till låtar som behöver låta stort är inte lika lätt. Två tunna sennheisermickar kanske ger bättre ljud ifrån sig.

Bättre lycka nästa gång. Vi har en lång väg kvar att gå och det är fortfarande för kallt för converse.

Gäst i studion: Linn Hallsenius

The Hallsenius på besök idag så temat (utöver Linus stående hip-hop humor) var singersongwriter i stil med Damien Rice, Glen Hansard, etc. Proddmässigt i alla fall. Jag skulle nog säga att Linns musik är en blandning mellan irländsk singersongwriter och lite country. Fast bra country då. Som Kasey Chambers eller Ryan Adams.

För er som undrar vad jag namedroppat:
Damien Rice - Rootless tree
Glen Hansard - When your minds made up
Kasey Chambers -The Captain
Ryan Adams - Oh my sweet Carolina

Det är tacksamt att producera singersongwriter. Mycket mindre att tänka på och lättare att veta vad som ska dominera. Och jag har gjort det så pass länge hemma att jag har ett par färdiga gitarreffekter som låter (pausa ödmjukheten) förbannat bra.

Sweet & Low
Gitar: Martin 0015 linead in i
M-Audio ljudkort med lite enVerb
Sång: Sontronics Orpheus

Inköpslista:
Vattenkokare
Honung
Te
Skrivare
Muggar

Dag 2. En grekisk frälsare.

Orpheus var den bästa musikern i Grekisk mytologi. Så bra att han spelade sin fru ut ur helvetet (att hon föll ner igen ganska omgående hade inget med musik att göra).
http://en.wikipedia.org/wiki/Orpheus

Det jag vet om Orpheus (det jag lärt mig av kassettböcker från när jag var 10-12 och serietidningar) är också att han slutade som ett odödligt huvud. Jäkligt tragiskt för nån som jobbar med händerna. Men nu är han tillbaka! Do call it a comeback! Den här gången i form av min allround mik Sontronics Orpheus och faan vad det räddade gitarrljudet.

Grekerna har gett oss många bra saker (modern vetenskap, filosofi, harpan, krulligt skägg) men den här miken kan nog vara det bästa hitills.

Allting känns så mycket bättre. Den lilla känslan av olust? Bortblåst. Ersatt med en uppblåst självgod känsla jag tänker mixtra ihop med chips och dip och vältra mig tills jag är hälften padda ikväll.

Throw your life away:
Fender telecaster
Fender stärkare (du kan ju kommentera vad den heter, Phiilly-T)
Kaossilator+microphaser
80-tals orgel

Dag 01. Flyttar in - städar upp - svär - jublar

Ställde ner mac'n idag med massor av tvivel. Kommer den klara spela upp så många spår som möjligt? Kommer fläkta låta för mycket? Kommer jag lacka på eeen som hemmadator efter ett halvt dygn och våldsamt kasta ut den och dess lilleputt tangenter från balkongen där den tveklöst landar på en pensionär (kastas någonting på Karlaplan så kommer det antingen att träffa en pensionär i huvudet, en pensionär kommer plocka upp den eller klaga på att den vart kastad)?

Spåren verkar inte vara några problem. Med MSN och alla andra internetprogram ur vägen så är mac'n glad och energisk. Fläkten är inte heller något problem. I alla fall inte med elgitarr och om jag mickar upp akkestärkaren också så är det tveklöst relegerat till ett icke-problem.

Lilldatorn är fortfarande alldeles för söt för att bli arg på. Dessutom spelade den upp Jack Bauer utan problem så vi är vi vänner en vecka till.

Låt "Lily Allen":
Tanglewood semiakustisk
Boss overdrive-pedal
Kaossilator med microphaser-effekt
Shure sm58

Kom osökt på att det här behövs:
Golvlampor
Glödlampor i lite porr/kitschroliga färger
Soptunna
Öl
Soffa/or
Kaffeapparat
Lådor för kablar
6a ström
Väggbesmyckning (affischer, visdomsord)
Draperi mellan kontrollrum och förstärkare
Anslagstavla
(Tältsäng?)