01. Martyr

Skivan är klar. Omslaget är snyggt. Vi väntar på spotify, itunes och amazon-människorna. Men låtarna ligger uppe på myspace så jag väljer att lägga upp lite bakom-material redan nu.

I can't stand the rain I am made of sugar, del 1 av 5: 01. Martyr

Jag spelade den här låten första gången dagen efter att jag skrev den på Café Tuba i Årsta. Temat är något jag återkommer till i allt jag skriver: min besatthet av tid och vad vi gör med vår tid och våra liv och i viss mån varför.
Min arbetsprocess är också sjukt tydlig i den här låten. Jag har knappt gått över texten alls sen jag skrev den och man kan direkt utläsa (från hur luddig den är i början) hur jag hittar temat och stilen i den. Outrot har några av mina favoritrader på EPn.

Efter den första spelnigngen har Martyr blivit en låt som vi väldigt sällan planerar in men som har en tendens att hitta in på våra café-spelningar.
En gång har vi planerat in den. Det var på Debaser Medis, finalen i Bodogs Battle of the Bands, en spelning som gick (med snälla ord) "sådär" i början. Men när vi klämde på Martyr (med Eric på piano) tystnade lokalen successivt, det var som en våg gick från scenen bak till baren och vid outrot var det knäpptyst. Mäktigt och fortfarande en av mina top 3 bästa minnen från scen.

Text:

Secure in my infinite wisdom of knowing absolutely nothing
I am positively convinced, you're an idiot
Here's the fact: you don't know how to listen and when
you hear me you argue like a dickhead
You have an opinion and it sticks like napalm

So tired of your ignorant beliefs
and the man you have forced me to create
I made myself to combat you
And tired of a black and white world
and the ways you force me to conform
I have my dreams and they're my own

Every morning I see you on the subway in the eyes of the tired,
apathetic lonely everyone who died with their hopes and dreams
Everyone who stomped on imagination, switched a book for
the comfort of television, said "i can't, i won't, it can't be done"

Well oh the easiest thing to do:
lay down get fat and give up
I'll make myself to combat
So tired of a blakc and white world
and the ways you force me to conform
I have my dreams and they're my own

The strongest one they never hit the bravest heart never weeps
but they both get stepped on
And strong are those who do not weep but walls keep all the trouble in
And you will carry your weight alone

Now I am not a religious man but I pray one day that I will find
some cause to live for
And when I'm strong enough in myself when I feel I deserve to be held
I'll find someone great enough to die for

Dom just nu bästa fraserna inom musik...

"I'm not a miracle, I'm a heavensent instrument"

"I too dream in color and in rhyme"

"Hov's a living legend and I'll tell you why:
everybody wanna be Hov but Hov's still alive"
J'Ivy och Jay-Z, Kanye West - Never let me down

"...never slept with a dream before he had to go away"
Tom Waits - Cold, cold ground

"...both hunter and hunted, sharp tongue and soft teeth"
Ane Brun - Such a common bird

"and when the fires came, the smell of cinder and rain, perfumed almost everything"
Bat For Lashes - Daniel

"i took my darling out to the aquarium
sea creatures stared at us and we stared back at them
my baby freaked when she peeked at that 8-legged blob with a beak
she was too scared to speak
i said don't be upset it's only an octopus
don't bother it and i'm sure it won't bother us"
Jeffrey Lewis - Don't be upset


Florence and the machine - Dog days are over <--titeln

Skivan ÄR klar.

...men inte inslagen. Änsålänge är det blott ord utan klädsel.

Låtarna är:

Martyr
Heart beats strong
First day of my life
Lacey's walking now
No one even knows you're playing a game

När skivan är packeterad så kommer jag att presentera en text som förklarar varje låt lite mer ingående. Vad som ligger bakom den, hur jag tänkte när jag skrev den, hur vi framför dom live etc. Varje låt har en egen historia, inte bara för mig som låtförfattare utan även självklart för bandet. En låt upphör att vara bara min så fort vi spelar den tillsammans och den upphör att vara bara vår när vi framför den live.

Det kommer dröja ett litet tag till men... Stay tuned!

I dream in color and in rhyme.

Från ingenstans, en helt oplanerad, potentiellt oväntad lista.

Dom 5 bästa hip-hop albumen någonsin i ingen speciell ordning från en som har ganska dålig koll på hip-hop men bra koll på musik:

The Coup - Pick a bigger weapon
Jay-Z - Black album
Kanye West - College Dropout
Dr Dre - The Chronic
Eminem - The Marshall Mathers LP

Det är lite tyst just nu.

Men bara på den här bloggen.

Utanför den här lilla bloggkapselvärlden händer det oehört mycket grejer och utanför den riktiga världen, alltså i världen inuti mitt huvud som cirkulerar utanför den yttra världen (allting cirkulerar förstår ni) händer det ännu mer.

Och det kommer snart en ny EP. Promise.

Men tills dess finns det än mer Aright! filmer på Youtube. För att hitta dom snabbt går ni till www.youtube.com och söker på "Aright! Popmonstret".

För att hitta dom snabbast klickar ni här.

Man väntar...

Det tar motherfucking tid att göra en skiva. Om det är något jag lärt mig så är det det. Eller... Det är såklart inte helt sant.

Om det är något jag lärt mig så är det placera ljud i rätt utrymme, att våga klippa i EQ, att köra automation istället för compressor, att reverb är din bästa vän och värsta fiende, att lådan som vi tänker utanför är jäkligt mycket större/mindre än vad vi först trodde, etc etc.

Men nu är den snart klar. Jag lovar.

Tills dess hypear jag lite och citerar min favorit Paul Morley:

"...true pop stardom, the pop stardom that makes culture-changing history, always relies on a really great piece of music. Not a well-programmed, or carefully targeted, or efficiently organised piece of music, but a really great piece of music."

Hans bok, Music & Lyrics, är en citatmaskin. Och den beskriver en värld där Kylie Minogue umgås med Kraftwerk och Thom Yorke och det är kanske bästa rekommendationen jag kan ge.

Rowdy at the Liffy.

Om jag inte är kreativ får jag väl skriva om kreativitet

Det här inlägget har inget med musik att göra. Men på något sätt lite med kreativitet. Och musik är ju något som samhället betraktar som kreativt, förstås. 

Jag har alltid tyckt att det är lite lustigt det där med att vissa handlingarna automatiskt betecknas som kreativa. 

Musik, måla, skriva. 

Det är som att ibland gör man saker och då är man produktiv men sen gör man andra saker och då är man kreativ. 

Det är lite löjligt egentligen men dom yrken där kreativitet får bäst genomslag är inte alls dom uppenbart konstnärliga. Du förväntas vara kreativ om du är fotograf eller grafisk designer och det kan räcka med att ta en bild med auto-inställningen på kameran eller lägga på ett filter i Photoshop och någon blir imponerad. Och missuppfatta mig inte nu, jag gör saker för att imponera på någon. Helst någon annan men gärna mig själv (jag brukar bli imponerad av ungefär allt jag gör fram tills att någon annan får se det). Konst utan åskådare är lite som träd som faller i skogen.

Det är oftast människor som inte jobbar eller håller på med musik, bild eller ordkonst som är lättast att imponera på. Och dom är oftast mer uppskattande av kreativitet än dom som dagligen letar vinklar för texter eller tar fram kameran så fort något är snyggt och får dåligt självförtroende om dom inte gjort något skrytverk den här veckan (Hej! Jag heter Jack, lyssna på www.myspace.com/arightmusic). 

I många fall beror nog det på att dom inte ser sig själva som kreativa. Men jag tror att det är helt fel och framförallt väldigt tråkigt för kreativitet (och fantasi, vilket är det vi egentligen pratar om) är något man övar fram. Den tillkommer och växer om du utsätter dig själv för intryck du inte är van vid. Det gäller helt enkelt att hitta nya sätt att uttrycka dig själv på. Och i en strukturerad bransch som ekonomi eller juridik är ett annorlunda tankesätt värt så mycket mer än i media där normen är att vara annorlunda.

Eller i alla fall betrakta sig själv som annorlunda. Om hela poängen med min text är att få en ekonom att göra något kreativt utanför ramarna (vilket antingen är precis vad som behövs för att hjälpa krisen eller exakt vad som inte behövs för att undvika den) så vill jag få till en bisats till kreatörer: 

Gör mindre.

Jag talar bara ur egen erfarenhet här, och efter 5 dagar i Göteborg utan rakhyvel är det mycket möjligt att jag inte ens kan tala ur skägget, men jag vet att jag personligen kan vara så upptagen med att hitta nya projekt, helt besatt av att göra något, vad-som-helst-damnit-nu-nu-nu att jag glömmer bort att andas. Jag glömmer bort att man behöver influeras och ta in andra intryck för att göra något bra. 

När jag hörde Bon Iver första gången så lyssnade jag inte ens på hela "Skinny Love". Jag stängde av efter halva låten och satte mig själv med gitarren för att härma till mig något liknande. Visst, jag blev inspirerad men det var inte förrän söndagen därpå när jag gick runt med en kaffe i handen, hela skivan i öronen (tills slut bara Wisconsin om och om igen) som han verkligen lämnade ett avtryck i mig.

Slutsatsen med bisatsen går att knyta samman till mitt förra långa inlägg: ta det lugnt. Gör mindre och se istället till att det du gör har substans. 

Då kan du peka på det oftare och skryta längre.

FYI, Jacky-boy

Ackord, Capo 3:
C G F Am G

Synt:
A14/B68

F G G G# G F
G A# G# G D#
F G G# G F D# F G x2

A# G# G F D#
F G G# G F D# F G

Omnichord:
Eb Bb Ab Cm Bb

Jag vill inte röra mig fort, bara fortare än dig.

Jag har tänkt på det här med stress. Ganska mycket, snabbt, och intenstivt. Nästan så att jag blir stressad av att tänka på stress.

Jag har rest ganska mycket på sistone. Främst inom Sverige men även utanför gränserna. Och det jag kommit fram till är att jag inte vill stressa. Jag vill inte skynda förbi i rulltrappan, tränga mig före på trottoaren eller smita över när jag har röd gubbe. Det har jag visserligen vetat ganska länge. Jag har egentligen inte så jävla bråttom någonstans men jag har alltid känt att jag mycket hellre vill vara framme, på plats, än här i tunnelbanor, bussar och bilköer.

"Det är inte destinationen som är det viktiga, det är resan dit", säger man ju. Och ja, jo det kan man ju säga. Om man går igång på sådant. Men det gör jag fan i mig inte i Stockholm. Så jag blir omedelbart stressad av tunnelbanan, av röd och grön gubbe, av Åhléns och av Stockholmska folkmassor.

Men inte utomlands. Jag har inget behov av att komma först utomlands. Jag tävlar inte i Åre, Paris eller Växjö. Jag är utom tävlan där. Det är säsongsuppehåll för vardagsstressen.
Det här är något jag ständigt försöker ta med mig tillbaka till Stockholm. Det där med att stå stilla i rulltrappan och låta den utföra sitt jobb i lugnan ro. Att invänta grön gubbe och att sluta fred inom mig själv även om jag precis missat tunnelbanan eftersom det kommer en ny inom 5 minuter. Eller 9 minuter. För det är inte så jäkla lång tid heller.

Jag vill importera lugnet från alla andra städer som inte är min stad. Jag vill känna att jag inte behöver göra något ibland eller, ännu viktigare, låta rätt saker få ta sin tid. Det kommer alltid finnas jobb att beta av, musik att spela in och mixa, människor som måste samordnas. Saker att ta tag i, kreativitet att förverkliga. Designa t-shirts, visitkort, skivomslag, vinjetter, bumprar, namnskyltar, hemsidor, affischer, lägenheten. Lära sig nya skalor, lyssna på ny musik, se nya filmer. Hålla sig uppdaterad på mode, tv-serier, världen.

"Du gräver din egen grav" kan man säga. Men det låter lite för bildligt och för att belysa stressen går riktningen åt fel håll. "Du bygger ditt eget berg" vill jag säga. Till mig själv då. Och till mig själv vill jag även tillägga att utsikten säkert är jättefin på toppen eller t om halvvägs upp om jag någon gång insåg var toppen eller halvvägs låg.

Jag läste om en boktitel i en annan bok en gång: "Peace is every step" hette den. Det låter bra. Den ska jag läsa någon gång när jag får tid.

Ett meddelande från Arights myspace

Being Aright!
If you're one of those wonderful people who visit this site regularly you might be disgusted by the disgusting lack of updates. We are.

But if you're a local (locally close to us) you know that Aright! is not dead. This summer we've landed twice in Nyköping to play at an icecreambar (the hot chocolate was splendid, rock'n'roll doesn't always have to mean beer) and at a city celebration party. Two fridays ago we played at Strand in Stockholm. An amazing gig. We never had a better sounding gig and as a band I dare say we've probably never been better.

That's being Aright! on the constant road to joy and perfection.

Our upcoming debut-album... Um, actually it's probably our 2nd or maybe even 3rd (after "Killing for love" and "Live at Moccazine") but debut in the sense that it'll be available everywhere and not just at our gigs.
So: our upcoming itunes-spotify-klicktrack-amazonetc debut-album "I can't stand the rain I am made of sugar" will be released this fall by Popmonstret.

A digital release will hopefully be out in October with a physical copy not far behind.

It will a moody, atmospheric record. As close to cinematic as we've ever been, with lots of wonderful blippity-blops and vvvrrrmmmm's. Briefly put: this will be your soundtrack for many autumns to come.Signing out, with promise of a swift return

//Jack & Aright!

Lyssna på gamla releaser på www.myspace.com/arightmusic

Popmonstrets hyllning till Lily Allen

Lily spelar i GBG på WOW just nu. Josefina är där. Jag är här:

I min spelare klipps halva bilden bort. Det kanske händer er också så klicka er vidare till youtube för att se filmen i dess fulla rätt. 

Guardians: New band of the day

Jag kollar Guardians musikblog när jag är optimistiskt inställd till omvärlden.

Plastiscines - Barcelona
Kvinnliga Strokes sa någon. Betyder det att musikbranschen tycker dom är skittråkiga? Jag gillar singeln i alla fall.
http://www.myspace.com/plastiscine

Pony Pony Run Run - Hey you
http://www.myspace.com/ponyponyrunrun
"Wish I was young enough, wish you were made just for me". Fransmännen gör pop nästan lika bra som oss svenskar. Och deras "Girl, I know" live-version känns lite skönt 90-tal på något sätt.

Darwin Deez
http://www.myspace.com/darwindeez
"File next to: Jeffrey Lewis". Det är all rekommendation jag behöver faktiskt. Sen låter han väldigt mycket så som jag vill tro att Uh-huh, Radio skulle låta om jag hade någon koll alls på att programmera trummor. Och var lite med LSD-ig med mina texter.

Jag kollar inte på Guardians musikblog när det känns som om det finns så sjukt mycket bra band därute och jag kommer inte ens att höra 10% av dom. Jag är övertygad om att det där bandet som ska förändra mitt liv finns därute men att ingen annan än jag gillar dom. Tänk om jag aldrig får se dom live! Tänk om dom redan slutat spela! En bra vecka får jag bara panik sisådär 10 minuter om dagen.

Det är här är anledningen till att jag aldrig seriöst kommer försöka lyssna in mig på Tom Waits eller Elvis Costello eller ens Beatles. Det finns alldeles för bra musik just här och nu. Jag lämnar dinosaurierna till arkeologer.

Aright! is made of sugar

Namnet på nya skivan blir "I can't stand the rain I am made of sugar".

Den kommer självfallet låta mycket bra.

Men hur kommer den se ut? Såhär kanske den skulle se ut om The Small Stakes gjort den:



Men nu är det ju inte The Small Stakes som gör den.

Namn på nya skivan

Jag har alltid gillat frasen Trip the light fantastic. Sen jag såg det klottrat på en vägg i Brisbane så har det legat fastklistrat någonstans i bakhuvudet. Det betyder typ "att dansa varsamt" vilket kan vara passande eftersom skivan är väldigt lugn och tillbakadragen. Oehört loungig jämfört med vad vi brukar göra.

PROMO-EPn vi gav ut på Klubben hette "How to build a universe that doesn't fall apart in 2 days". Jag tycker det är ett fantastiskt bra namn på en skiva med ljudväggar, distade gitarrer och syntar.
Men det är inte vår kommande skiva.

Här är några fler förslag:
Slowly exploding for all of my life
Abuse/Adore
I can't stand the rain I am made of sugar
22 minutes (eller hur lång skivan nu blir)
Part 1
We will die in the streets, or in cars or in beds. It makes no difference.
Nothing truly bad has ever happened.

Vad jag tänker på just nu

Jag tänker på kopplingsscheman, lödkolvar och Lundgren-mickar. Min första gitarr (en strata-kopia från Zinken) ska få nya mickar och färgas om. Det är andra gången jag sprejar den. Istället för att köpa nya grejer kör jag Sovjet-metoden: ta något gammalt, sätt ihop det med något som funkar och spreja det så att det ser nytt ut.
Med tiden an, iaf. Det blir ett projekt för hösten.

Jag tänker på loop-pedaler och den här videon med KT Tunstall:


Det är coolt men sen tänker jag på hur pass jobbigt det skulle bli att bygga varje låt så. Dan Deacon-metoden är bättre: en gummibanan och en ipod.

För två år sedan.

Inspiration #1. The Weepies - World Spins Madly On

Vart går alla rörmokare och tennstöpare?

http://www.pastan.nu/klubb/listat-2009-ars-basta-sommarklubbar-1.904254

Jag orkar naturligtvis inte läsa hela den här artikeln men efter att ha skummat Påstans lista över sommaren 2009 års bästa klubbar så är alla människor (alla som går ut i alla fall) "media eller modefolk".

Dom här branscherna börjar bli lite överfulla. Jag blir lite äcklad. Och genast anti.

"Men Jack, jobbar inte du med media?"

Tyst nu.

Marit! Jag har lyssnat.

Marit Bergmans - The Tear Collector (lyssna här) är i mitt tycke en av årets bästa skivor.
Precis som Animal Kingdom är det mycket rent producerat fast här hjälper det bara att lyfta fram Marits grymma poplåtar.

Det enda vettiga jag har gjort på den här bloggen är att gräva ner mig i musiknörderi men nu när jag sitter och läser en intervju med henne vet jag inte om det är ironiskt eller bara uppläxande att läsa det här citatet:

"Jag har precis suttit och klippt in måsskrik i en låt"

Eller att hon inte gör någon skillnad mellan väderleksrapporter och tromboner.
Det gillar jag. Jag kommer fortfarande slaviskt jobba på EQ och reverb (eftersom jag inte äger mickar som gör det till ett lätt jobb) men det kanske är dags att prata mer om känsla än om teknik.

Snyggt. Cleant. Rent. Tråkigt.

Här är the Animal Kingdom:
http://www.myspace.com/weareanimalkingdom
http://www.guardian.co.uk/music/2009/jun/17/new-band-animal-kingdom

Gårddagens New band of the day på Guardians musikblogg.

Innan jag börjar raljera vill jag bara påpeka en sak: Jag hatar inte hype. Visst, jag jobbar ständigt med att sänka mina egna förväntningar på film, musik, konst och mat för att inte bli besviken. Och ja, om någon rekommenderar en bok eller film för mig är det till 99% säkert att jag inte kommer sen den förrän jag glömt bort att någon rekommenderade den för mig.

Men ibland är det kul att hoppas. Att leva i tron att en ny Terminator kan vara lika bra som tvåan, att någon författare någonsin kommer leverera ord som Amy Hempel eller att ett band reanimerar rocken på samma sätt (citat Jack 2006: "HERREGUD VAD BRA DEN ÄR") som Sam's Town gjorde.

Fast någonstans bland jämförelserna tappar man ju bort sig. Det går inte att göra en bra Terminatorfilm genom att ge fansen precis vad dom vill ha. Vi fans vet ingenting. Överraska oss. Ge oss det vi inte visste att vi ville ha. Gör oss förbannade. Sisådär 6 månader innan Terminator Salvation kom ut så läckte ett potentiellt slut på filmen och det lät så jävla nattsvart och hemskt att det hade skakat om serien precis så som den borde skakas om. John Connor dog på slutet. Marcus Wright (nya Terminatorn) slet av honom skinnet och tog på sig det som en John Connor-kostym. John Connor blev en Terminator.

Kanske inte revolutionerande men oväntat.

Jag vill ju egentligen inte läsa en författare som härmar Amy Hempel för det är inte Amy Hempel och om någon annan än James Cameron gör en Terminator-film så vill jag inte se en som är trogen genren för det kommer bara bli en dålig kopia.

Christopher Nolan gjorde inte en Batman 5. Han började om på nytt.

Så när Guardian säger att Animal Kingdom låter lite som Sigur Ros eller Mew i indierocksjeans borde det oroa mig men jag väljer att bli upphetsad. Jag frammanar ett elitiskt musikstånd över tanken på mysigt konstig indierock och klickar mig fram till deras Myspace i hopp om tonal utlösning. MEN DET ÄR JU FAAN BARA COLDPLAY IGEN!!

Stora ögon. Lite sorgliga gitarrer. Uttråkade twentysomethings som sjunger om kärlek. Det är cleant producerat. Grafiskt snyggt. Dom har en musikvideo med kort skärpdjup. Ja, det kanske t om är "bra". Men annat än bakgrundsmusik skiter jag i Animal Kingdom. Jag skiter i Coldplay. Jag skiter i Keane. Ja, jag skiter nog fan i allt som låter bra i varuhus.

Egentligen skiter jag faktiskt i allt som är "bra". Jag vill bara att det ska vara intressant. Jag vill bara att det ska vara Jeffrey Lewis.

Eller nej det var ju det jag inte ville.

Färgkarta.

Snart börjar jag med "Dag#" igen.

Jag lovar. Snart blir det nördigt igen. Fler konstiga instrument (gärna från 80-talet, Japan eller någon annan LSD-flippad dimension).

Tills dess kan jag bara säga att jag är

• Övertygad. Såld. Kåt. Imponerad. Springsteen är så bra som alla säger. Masspsykosen funkar.
• Rörd. Jag vet inte om hon är Sierra eller Bianca, Coco eller Rosie men den lilla tjejen i truckerkeps och med långt hår har en så sjukt jävla fantastisk röst.
• Epileptiker. Du var bra Lykke Li men allt jävla tokblinkande bakljus får mig att undra vad det är du vill dölja.

Alltinghänderhelatidenväldigtfort del 2

Min Just Nu lista på Spotify:

http://open.spotify.com/user/uhhuhradio/playlist/1JRvW5ARAkQYdAqDp767AY

Temat är väl roliga namn, kanske?

Marina and the Diamonds är egentligen för poppigt och jag tror inte att jag kommer tycka om hela skivan men hon har en säregen röst.

Micachu har jag inte riktigt bestämt mig för ännu. Lite Dan Deacon över henne. Hon har ett jävligt roligt sound men egentligen bara något jag kan lyssna på när jag känner mig tokflummig, väldigt poppig eller bara undrar hur LSD är.

Moneybrothers nya skiva är ju sjukt bra. Han har egentligen aldrig släppt en dålig skiva. Jag tror snarare att det var jag som var trött på rock när han släppte Mount Pleasure för nu när jag går tillbaka och lyssnar på den igen så tänker jag: Just another summer? Guess who's gonna get some tonight?
Jag kan inte klaga.

Klassiska (i vårt samhälle är allt äldre än två år klassiskt) The National. "I leaned on the wall and the wall leaned away".

...och Grizzly Bear som jag inte hört tidigare. Men det är kul att säga. Eller snarare utbrista: Grizzly Bear!

http://open.spotify.com/user/uhhuhradio/playlist/1JRvW5ARAkQYdAqDp767AY:

Marina and the Diamonds - Mowgli's road
Micachu - Golden phone
Moneybrother - (Never ever) I've been kissed
The National - Slow show
Grizzly Bear - Knife

Nordens största REA på musikinstrument - någonsin

...får jag ett sms om.

"3.000 prylar ska bort! Bl. a Gibson, Epiphone, M-Audio, Line6, GHS m.m.
Upp till 75% rabatt. Först till kvarn"

Shit, det där låter farligt. Som tur är ska ju jag och Philly-T grotta ner oss i studion på torsdag och den här REAn kan ju omöjligen ligga på vägen till Fruängen, ett ställe som dom flesta kartskapare redan glömt?

"Plats: Elsa Brändströmsg. 52, Fruängen".

Crap. Aja-jajaja, det är säkert på en helt orimlig tid iaf. Börjar säkert skit-tidigt så alla bra grejer redan har försvunnit.

"När: 17.00 - 22.00"

Fine. Jag går väl dit och tittar då :P

Jag har ont i mitt knä.

Men det har ju inget med den här bloggen att göra. Det är bara sånt jag skulle skriva om jag inte nördade över musik eller studiogrejer. Jag skulle även, t ex, dissa USAs top 10 namn:

För att 1, 3, och 4 är för uppenbart religiösa och namn vars ursprung är för uppenbara är jäkligt trista.

1. Jacob
2. Michael
3. Ethan
4. Joshua
5. Daniel

...och dom sista 5 namnen bör dissas eftersom dom ber om förkortning. Ingen förutom deras mammor (och troligtvis bara när dom är arga) använder hela dom här namnen.

...och dessutom:

Säg dom här namnen med engelsk dialekt. Blev er engelsk dialekt genast lite så Ivy-league överlägsen? Tänkte väl det.

6. Alexander

7. Anthony
8. William
9. Christopher
10. Matthew

I studion behöver vi:

Alltinghänderhelatidenväldigtfort

Eftersom mitt huvud är lite överallt lägger jag det här ansvaret på internet.

Technical rider Nypan:
Gitarr: Martin 0015
Förstärkare: California Blonde II
Trummaskin: Yamaha DD-10
Syntisator: Kaossilator
Effekt sång: TC Electronics Create med effekt 14 (reverb) och 99 (special)
Syntharpa: Omnichord
Slagverk: Xylofon
Mixer: Behringer nånting

Popmonstrets första stapplande steg som skivbolag

För att beskriva vårt skivbolag tänker jag använda ett av mina favorituttryck: "En långsam explosion". Jag vet inte riktigt vad det betyder. Olle hävdar att jag fått det från Invader Zim ("Dog with meat! Dog with meat!") där Zim försöker fly från en väldigt, väldigt långsam explosion. Men eftersom jag lever i en värld där det bara tillverkats 6 Invader Zim avsnitt så har jag ännu inte sett det.

Men jag gillar det.

Och jag tänker säga det igen som om jag vore en Dramaten skådespelare:

"En... långsam... Explo... chiion."

Första officiella släppet är beräknat till hösten men vi tänker slentrian-släppa lite nya låtar innan dess. Potentiellt även en video men jag har en tendens att lova för mycket så jag tänker avsluta med två länkar och en slutkläm:

Länkar:
Änsålänge finns vi knappt som hemsida:
http://www.popmonstret.se/
och nästa vänlösa på MySpace:
www.myspace.com/popmonstret

Slutkläm:
Vår nya trummis Drummer Dan (aka Wally the Wombat) poserar på båda sidorna och den 21a maj får ni se vad han går för i Nyköping.

Dan Deacon is my new God.

TIDBITS.

TID: Laakso på Strand på Lördag. Jag är inget stort fan men det ska bli kul att se om det är Markus Krunegård som sjunger eller den där tönten som brukar imitera honom live.

"Vad VILL du? Jamenkomdå? Jag är ju hääär och väntar på DIG!, Ehm, jae 123 på tittadärpå marKEN! Sitter och väntarlitesådärduvet tååålmodigt på sparken och senså FOTEN i HUVUDET, jahaha GUD VET, vad som skullehahänt" etc

BIT: Guardian Music Weekly har haft ett par riktigt bra intervjuer med bl a Dan Deacon, Bonnie Prince Billy och den där killen från Blur som inte är Damien men det vore kul om dom kunde spela hela låtarna istället för hooksen. I'm a 3 and ½ minute guy in a 30-second society.

TID: Desto mer exalterad över Cocorosie+Lykke Li på Dramaten två dar efter Springsteen på Stadion. Jag önskar att det fanns ett uttryck som firar indie eller rock på samma sätt som "HIP-HOP HURRAY!"

BIT: Absolut inget med musik att göra (ännu) men jag har lärt mig att rödhåriga behöver 20% mer bedövning vid kirurgiska ingrepp, att Maya-kalendern tar slut 21 december 2012 (jorden ska tydligen inte gå under då men jag väntar ändå med julklapparna tills den 22), att det finns ca 180 döda kroppar på Mount Everest (vissa som riktmärken, "when you see Rita, take a left") och att världshaven (eller världshavet eftersom allt flyter samman) är ett världsarv och tillhör alla. Det tillhör dig, mig, piraterna och dom som tittar på Färjan bl a.
Stuff you should know från www.howstuffworks.com är min favorit-podcast just nu eftersom jag alltid behöver veta lite mer än Miguel.

Jag suktar efter...

En billig stormembranskondensator mik till akustiskt gitarr och sång. Studio Projects B1.

Två st Audio line cm3or. Också dom för att stereo-mika akustisk gitarr.

Fast det är egentligen bara ha-begäret (och den här listan kan göras mycket-mycket längre). Egentligen är jag just nu väldigt sugen på att göra allt riktigt lo-fi och bara satsa på energin istället för "krispigheten" i ljudet.

Jag tror på att bygga låtarna framöver enligt formula:

Intro

Trummaskin

+ bas + synt + effekterad elgitarr

Vers

Trummaskin + bas + vox

Refräng som intro fast med sång

Stick

Trummaskin + bas + syntlick + effekterad elgitarr

Vers

Trummaskin + bas + vox + dämpad synt

Refräng

Stick

Refräng

Refräng

Spela in i sekvens: trummaskin+bas+sång+gitarr/synt

Släng in xylofon, kaossilator och akustiskt gitarr vid behov.

Keeping it simple cause I'm stupid.

Det eviga bankandet.

Start/Stop. Eventuella fill. Trummaskinen slår tills jag stänger av den, blir aldrig svettig eller trött, och kräver bara en telekabel för inspelning, uppspelning och monitor.

Däremot ställer det lite mer krav på mig som spelar. Jag måste hitta ett inre tempo för att trummaskinen ska ligga bra med i arrangemanget (live, såklart) och inte som en matta av bumpa-dilli-bumpa-dilli-bumpa-dilli över hela låten.

Vissa av låtarna kommer inte ändras nämnvärt. Vissa kan man ha ett metronom-liknande beat till och spela nästan exakt som med riktiga trummor. Det blir lite mer lo-fi bara. Lite mer café-spelning än rock arena. Fast det kanske är för tidigt att säga. Det man saknar mest med trummaskiner, än mer än dynamiken i spelandet, är tyngden från bastrumman. Vissa kanske skulle säga färgningen från cymbalerna men jag är ingen trummis och jag har aldrig gillat dom skräniga kastrull-ljuden som jag direkt associerar med cymbaler. Pukar+bastrumma räcker gott och väl för mig.

Tyngden kanske ligger i basen.

Hursomhelst blir det ett helt annat sound. Musiken tvingas bli rakare och smalare. Inte alls lika spretig och inte heller lika mycket rum för slentrian-ackord som jag brukar peta iväg i verserna. Vissa låtar kommer bli väldigt annorlunda, några av dom kommer tvingas till en utveckling och en andra-tredje genomgång och det är en av anledningar till att jag är mer exalterad över vår musik än jag vart på länge.

"Weird gear" lista.

Omnichord - Typ en elektronisk orgel. Som dom flesta av mina udda instrument är den en leksak eller iaf tillverkad för low-end konsumenter. Väldigt tufft lo-fi ljud, ackord på knapparna och en touch-grej som man kan spela ut högre och lägre toner på.
Används på You are what you love med Jenny Lewis. Lyssna på den här.



Korg Kaossilator - Touch-känslig syntisator. 99 olika effekter varav kanske 10 går att använda och ytterligare 5 som är bra trummaskiner. Lätt att loopa, ställa in tonarten eller bpm och sjukt enkelt att spela. Bara att röra med fingret över det svarta så ger den ljud ifrån sig. Högre toner desto mer till höger och desto högre upp. Live har vi använt den på Indieboy v Indiegirl.




Yamaha DD-10 (circuitbent) - Enkel lo-fi trummaskin som jag köpte på ebay (mmm...ebay) där någon hade lekt med den och lagt till lite knappar som gör ljudet... smutsigare. Absolut inga avancerade ljud men skönt retro.


Har köpt två nya syntar också men inte fått hit dom ännu.

PROMOLÅT #2: Throw your life away

Lyssna på "Throw your life away" på facebook.

Vet inte riktigt vad jag ska säga om den här låten just nu. Projektet har blivit korrupt och går inte att öppna längre och jag har battlat det så länge nu att det ska bli intressant att veta om jag fortfarande tycker om att spela TYLA live. Kortfattat handlar den om att du kan göra vadsomhelst med livet och så länge det är vad du vill göra så spelar det ingen roll om det ses som bortkastat.

Lite instrument: microKorg, ebow, fenderstärkare.

THROW YOUR LIFE AWAY

You can throw your life away
Staring off into space
And aim for stars that died years and years ago
And were nothing but rocks

You can throw your life away
Waiting in line for some club
To see some boy you kissed once when you were fifteen
And now don't know anymore

You can throw your life away
With your toes in the sand
And stare at girls and sun and sand and girls and sky
While the weeks they pass by

You can throw your life away
Hidden behind a guitar
And a wall of noise so loud it drowns out all the doubt
That there's some better life

Let's throw our lives away
Without a care and then we'll die
And we'll be reborn as restless as when we died
And again and again and that's fine

PROMOLÅT #3: I love you, I said (but not out loud)

Lyssna på "Part II: I love you, I said (but not out loud)"

Musikaliskt inspirerad av "jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din" av Håkan Hellström. Titeln har låten fått av boken The Contortionist efter den absolut bästa meningen i en hyfsat välskriven bok. Första låten Cilla sjunger lead. Det är del 2 i en trilogi:
Part I: Deathrow
Part II: I love you, I said (but not out loud)
Part III: Minimum wage

Instrument i låten: trummor, bas, microKorg, melodica, xylofon, martin 00015, stadsmissionen-orgel, korg juno1.

PART II: I LOVE YOU, I SAID (BUT NOT OUT LOUD)
God is on my side
That's why he's pouring rain tonight
And water tears means lightning screams
They're howling for you now
And he's whipping up a storm
Because we both know I've been wronged
They stole you from me, darling
I will see you soon

We both thought the same
Hollywood is braindead
I didn't know your name back then
You were just Camillas not-so-well-known-friend
But the first night I held your hand
The second night I kissed your lips
I love you, I said but not out loud

Out of all the mistakes I've made
This is but one of them
And they lead me down into the bed
I get just one last look before they roll the curtains down
And they show me the needle and say
It's just like falling asleep
And a preacher starts to talk and I think
Won't you just get on with it

PROMOLÅT #1: Kill your boyfriend

Lyssna på Kill your boyfriend på facebook.

Vad säger man om Kyb? Skrev den 08 nån gång. Första låten jag och Phille spelade in och den har funnits i originalversion med Minna på aah-aah stämmor, i akke-version med piano, i syntigare version på Allhuset och nu i ännu syntigare version.

KILL YOUR BOYFRIEND

Lying here Im not thinking about you
While a devilish cupid keeps poking at my skin
Im trying hard to make it thick like a rhinos
Im trying hard not to let anything in

so KILL YOUR BOYFRIEND

You said "Our love is your greatest companion"
And who could ever ask for a better friend
But I know we would look great together
You and me and his severed head

so KILL YOUR BOYFRIEND

It's enough watching strangers kissing
When you're all alone
But I don't want to go to the movies
If he's coming along

Far be it from me to say this but I really think the sex would be better with me
And I must be some kinda crazy cause I just made a 3dimage of our kids

so KILL YOUR BOYFRIEND

Hjälp mig. Jag suger på fonter och textplacering.

Olle? Linus? Eskil? Font-Santa?

Dag 09. Kill your boyfriend vill inte.

"Things" vill. Things har fått syntar och coola ekosångeffekter och stereopannade mer syntar och väntar bara på gitarrer o mer sång o mer bas.

"Throw your life away" vill. Är sjukt villig och närapå klar.

T om "Part II: I love you, I said (but not out loud)" vill ha stämmor och en större xylofon.

Men "Kill your boyfriend", som egentligen har störst potential att bli klart först, stretar emot. Vill fördröja sången och stoppa inspelning mitt i.

Varför KYB? Varför?!

Du har ju fått en tischa! Säg det som Lauryn skulle säga det: Reciprocity.

Tischa/EP-omslag.

Utkast till kläder för EP1.

Dag 08. Fredag 3 April, egentligen.

Stark studioalzheimers.

Jag glömde bort tid, rum, hunger och tillfälligt Olles efternamn.

Men Things fick ett genomslag. Nya stämmor och nu bygger vi låten dynamiskt himmel-och-helvete. Distade gitarrer, tunga effekter på sången mot ren-ren refräng.

Här är texten för ovanlighetens skull, skriven sent 2007 eller tidigt 2008, tror... Nån gång när det var kallt och hemskt i Sverige.

"Things"

Past days to block the doorway
Psychology makes me stay
Idealogy to cover my eyes
It is more than I can understand

Every atom in my body screams leave
I scan the internet for work overseas
I make music and I dream I'll get high
So high, I'll never come back down

Carefully I step out of my cage and the water
is blue here, jellyblue, not grey
Tenderly my feet leave cement meet sand
and I think I could die here

I know I should prepare for death, because
I live life much too fast, and
I never really learned how to sleep
That's a third of my life I'll never see

But if you dream dream impossible
For every dream you're even more alone
No one will want as much as you
So don't wait for them just go

Carefully I step out of my cage and the water
is blue here, jellyblue, not grey
Tenderly my feet leave cement meet sand
and I think I could die here

Every atom in my body screams leave
I scan the internet for work overseas
I make music and I dream I'll get high
So high that I'll never come back down

For every kiss - a bullet to the face, yes
For every action - irrevocable change, sure
You're here and thereby you've existed
I'll put all my faith in you

Carefully I step out of my cage and the water
is blue here, jellyblue, not grey
Tenderly my feet leave cement meet sand
and I think I could die here

Kom på Emergenza-spelningen den 16 april

Då får ni den första promo-EPn med låtar från vår kommande första fullängdsskiva.

En CD-skiva är ett gammaldags lagringsmedium, cirka 15x15cm stort, som om 15-20 år kommer ha samma kitsch/retrovärde som LP-skivan har idag. Då kommer ni kunna köpa den här skivan för 15kr (i dagens valuta, år 2025-2030 då världsekonomin har kraschat fullständigt och bytesekonomi regererar kommer skivan att vara värd ungefär en blyertspenna, lite toalettpapper eller 2,5 minuters kvalité hångel). Men här i nutiden får ni den tillsammans med entrébiljetten eller gratis om ni lyckats smyga er in på något sätt!

Kl 19:00 går vi på och biljetterna kostar 90kr.

Backlog och läxor

Låtar jag inte skippar på podden:
MIA, 24 - Emmy the Great
Sheepdog - Mando Diao
Ocean of Noise - Arcade Fire
Paperbride - Poni Hoax
Not Fair - Lily Allen
Gobbledigook - Sigur Rós
Werewolf - Cocorosie (jag skippar aldrig Werewolf)
Vicious - Mz Sunday Luv + Nellboy

...annars hoppar jag det mesta eftersom jag inte har haft möjligheten att uppdatera min iPod på ett tag.

Hemläxa:
El Perro Del Mar - Love is not Pop
Joni Mitchell - The hissing of summer lawns
Marit Bergman - The tear collector och allt det där hon pysslat med i hemlighet medans jag inte prenumererade på henne.

Och lite senare:
Tiger Lou, Kägelbanan 5 april
Moneybrother, Kägelbanan 14 april
Christian Kjellvander, Hajen m fl på Berns 19 april
El Perro Del Mar, Fasching 23 april
Yeah Yeah Yeahs, Debaser Medis 8 maj
M Ward, Medis 25 juni
Tv on the radio, Medis 30 juli

Har ni inte sett:
KLUNGAN så se dom i augusti på Södra Teatern.

Förresten missade jag både Girl Talk och Joshua Radin (och därmed Zach Braff) i helgen men det är Debaser Slussens fel. Inte mitt.

Dag 07 (...dag 07)

Fördröjningar! (öjningar!)

Så jävla irreterande! (ävla irreterande!)

Vet inte om det är för att vi har för många spår eller helt enkelt för mycket EQ, compression och andra effekter men efter en timme i studion idag började ljudkortet släpa och efter lite tjafs var det bara att lägga av.

"Throw your life away" känns däremot fan-i-mig klar. Bara mastring och lite åkturer med automation kvar.

Dagens ord är "sibilanterna".

Dag 06. Crash. Boom. Ouch.

Titel är ett citat från en Emmy the Great låt och har inget med dagens inlägg att göra. Förutom "Dag 06.". Det var dag 06 i studion. (men det har samtidigt inget med Emmy the Great att göra. Förutom då titeln).

Vi börjar närma oss vår första låt. "Throw your life away" sees the light of day liksom.

Och med det börjar jag tänka lite på två saker:

• Först och främst det här med prat i låtar. Det funkade i Uh-huhs "Lily Allen" och ett av mina konstigaste favoritband, Alabama 3, har en preacher med i bandet. Det kan vara riktigt tuff och om vi hittar något bra och passande kanske det lyfter men inklippta citat etc känns väääldigt metal.
• Sen tänker jag på namn på skivan. Fullständigt meningslöst och tokroligt. Döpa grejer, liksom!

Här är några förslag. Vissa är med för att dom passar in och andra för att dom låter bra:
RISERISERISE
Slowly exploding
Out loud
How to build a universe that doesn't fall apart in two days
Abuse/Adore

Vidare undrar jag vilken mik man ska använda när en akustisk gitarr ska dominera egentligen. Bandmik? Kondensator blir ju bara hiss och iss och ss och s.

Jag distraheras och är inte i studion

Emmy the Great - "24":
first we were born then we ran slowly out of luck
you are still not charles bukowski and i am not diane cluck

Jag kommer älska dig intensivt, Emmy the great. Så som jag älskade Lily Allen på hennes första skivan innan hon fick ett samvete och en kvadriljon fler fans och bestämde sig för att börja prata om saker utanför kroglivet och allting i helhet istället för små detaljer.

I would marry you for money.

Exakt så som jag var kär i Kate Nash när hon spelade på Accelerator och var lite försynt och uppenbart nervös och jag stirrade på henne istället för att hjälpa Peter (eller Björn eller John) att sätta ihop sin gigantiska xylofon. Men inte den Kate Nash som stog på scen på Debaser Medis och hade fått fans som var bra mycket längre än mig.

I would marry you for money.

Precis så som jag älskade Lisa Hannigan mer än Damien Rice på samma sätt som man kan älska molnen mer än solen. Det är inte ens kärlek egentligen. Det är selektiv beundran ur rent snobberi. Jag stirrade mer på Firefox Anna-Karin och Popsicle-Flugan än jag stirrade på Annika på Tyrol. Jag gillar måndagar eftersom det finns så mycket glädje kvar att checka ut på måndagar än fredagar.
Musikaliskt snobberi. När artisten säljer sin första låt till en bilreklam vet jag att det börjat gå utför. Finns han/hon/dom på en samlingsskiva av något slag är det oftast över.
För många fans. För mycket pengar. Snobberiet sätter stop.

I would marry you for money but not if you have too much.

Emmy the Great - "24"

För övrigt älskar jag fortfarande The Metasciences. Speciellt "Four Color Love story" som handlar om kärleken mellan Stålmannen och Lois Lane.

Seger!

Nä, jag ska inte lägga upp demos.

Dag 05. Ljudbilder

Jag lyssnar inte på musik på samma sätt längre. Efter några veckor av intensivt, hårrivande slagsmål med compressor, EQ och reverb så kan jag gå en hel dag och lyssna på gitarrer. Pannade långt ut och knappt hörbara. Eller dominerande distade.
Jag kan lyssna på trummor. Mjuka, sparsamma eller Springsteen-utsvävande. Det är samma sak med sång, med bas, med synt och med ambience. När just ett instrument har fokus i studion kräver den även fokus av mina öron.
Lyckligtvis försvinner det om jag inte vart i studion på några dar men jag måste säga att jag uppskattar vissa skivor på ett annat sätt. Visst, jag har väl dyrkat vid Arcade Fires altare så länge jag vart medveten om dom men efter att ha nördlyssnat på Neon bible så framstår dom lite som indierockens Sigur Ros. Fantastiskt bra.

"Part 2: I love you, I said (but not out loud)" fick ett genombrott idag. Synten lyfte verkligen låten och det känns som den kommer bli lite "Intervention" (för att fortsätta på Neon bible-temat).

"Kill your boyfriend" fick ännu ett upplyft... Det här blir nog tredje eller fjärde varianten på den låten.

Jag kanske lägger upp demo-låtarna imorgon och därmed bryter nyårslöfte nummer 13.
Nyårslöfte #13: Visa inte halv-färdiga saker.

Dag 04. "Kan jag sjunga den här låten sittandes på soffkanten med en whiskey i handen och en tår i ögat?" plus nygammal gäst.

The Hallsenius' var tillbaks i studion och Linns röst var både starkare och med större register än i lördags. Mycket fint. Jag ska lägga upp hennes låtar men tänkte att Rytmus vill höra dom först (fan vet, dom kanske har något Melodifestivalen tjofs för sig och diskar låtar som legat ute). Fredag, kanske.

Ensam i studion lite senare la jag akke och lite nya elgitarrer på Lou Reed, Things och Not out loud. Akustiska gitarren låter mycket bättre med tunna sennheisermicken och jag märkte att man får ett bra allmänljud med shure sm57an om man ställer den en halvmeter ifrån förstärkaren. Det, med en hård compressor och lite EQ ger en bra matta till lite med industriella låtar.

Lite nördsnack om mikarna:

Shure SM58
Väldigt stryktålig och väldigt sluten. Bra för att mika förstärkare nära men ger inte så bra rumklang. En mik att svälja.

Sontronics Orpheus
Snackat om tidigare men det som är bra att påpeka är hur pass bra Orpheusen är på att fånga rumsmiljön och samtidigt ge en bra bas och ett mjukt ljud. Den hör vad vi hör ungefär och är bäst i singersongwriter låtar.

Sennheiser nåntingnånting
Nästan ingen botten men ger väldigt bra närvaro och bra för att integrera akustisk gitarr i större produktioner. Som sångmik funkar den bra i industriella produktioner eller för sångprat. Använde den på Lily Allen bl a och flera andra Uh-huh-Radio låtar när jag precis började med det projektet.

Jag la också lite sång på Throw your life away och Lou Reed (titeln på dagens inlägg kommer från en fråga jag skulle ställt om någon annan än jag hade i vart i studion).

Dag 03. Ibland bör man inte lämna soffan och det är fortfarande för kallt för converse.

Ställde ner en lampa, lite muggar och kaffe idag men musikaliskt gick det inget bra. Vad sa vi igår? "Tacksamt att producera singersongwriter".
Ja, det är det. Men akke till låtar som behöver låta stort är inte lika lätt. Två tunna sennheisermickar kanske ger bättre ljud ifrån sig.

Bättre lycka nästa gång. Vi har en lång väg kvar att gå och det är fortfarande för kallt för converse.

Gäst i studion: Linn Hallsenius

The Hallsenius på besök idag så temat (utöver Linus stående hip-hop humor) var singersongwriter i stil med Damien Rice, Glen Hansard, etc. Proddmässigt i alla fall. Jag skulle nog säga att Linns musik är en blandning mellan irländsk singersongwriter och lite country. Fast bra country då. Som Kasey Chambers eller Ryan Adams.

För er som undrar vad jag namedroppat:
Damien Rice - Rootless tree
Glen Hansard - When your minds made up
Kasey Chambers -The Captain
Ryan Adams - Oh my sweet Carolina

Det är tacksamt att producera singersongwriter. Mycket mindre att tänka på och lättare att veta vad som ska dominera. Och jag har gjort det så pass länge hemma att jag har ett par färdiga gitarreffekter som låter (pausa ödmjukheten) förbannat bra.

Sweet & Low
Gitar: Martin 0015 linead in i
M-Audio ljudkort med lite enVerb
Sång: Sontronics Orpheus

Inköpslista:
Vattenkokare
Honung
Te
Skrivare
Muggar

Dag 2. En grekisk frälsare.

Orpheus var den bästa musikern i Grekisk mytologi. Så bra att han spelade sin fru ut ur helvetet (att hon föll ner igen ganska omgående hade inget med musik att göra).
http://en.wikipedia.org/wiki/Orpheus

Det jag vet om Orpheus (det jag lärt mig av kassettböcker från när jag var 10-12 och serietidningar) är också att han slutade som ett odödligt huvud. Jäkligt tragiskt för nån som jobbar med händerna. Men nu är han tillbaka! Do call it a comeback! Den här gången i form av min allround mik Sontronics Orpheus och faan vad det räddade gitarrljudet.

Grekerna har gett oss många bra saker (modern vetenskap, filosofi, harpan, krulligt skägg) men den här miken kan nog vara det bästa hitills.

Allting känns så mycket bättre. Den lilla känslan av olust? Bortblåst. Ersatt med en uppblåst självgod känsla jag tänker mixtra ihop med chips och dip och vältra mig tills jag är hälften padda ikväll.

Throw your life away:
Fender telecaster
Fender stärkare (du kan ju kommentera vad den heter, Phiilly-T)
Kaossilator+microphaser
80-tals orgel

Dag 01. Flyttar in - städar upp - svär - jublar

Ställde ner mac'n idag med massor av tvivel. Kommer den klara spela upp så många spår som möjligt? Kommer fläkta låta för mycket? Kommer jag lacka på eeen som hemmadator efter ett halvt dygn och våldsamt kasta ut den och dess lilleputt tangenter från balkongen där den tveklöst landar på en pensionär (kastas någonting på Karlaplan så kommer det antingen att träffa en pensionär i huvudet, en pensionär kommer plocka upp den eller klaga på att den vart kastad)?

Spåren verkar inte vara några problem. Med MSN och alla andra internetprogram ur vägen så är mac'n glad och energisk. Fläkten är inte heller något problem. I alla fall inte med elgitarr och om jag mickar upp akkestärkaren också så är det tveklöst relegerat till ett icke-problem.

Lilldatorn är fortfarande alldeles för söt för att bli arg på. Dessutom spelade den upp Jack Bauer utan problem så vi är vi vänner en vecka till.

Låt "Lily Allen":
Tanglewood semiakustisk
Boss overdrive-pedal
Kaossilator med microphaser-effekt
Shure sm58

Kom osökt på att det här behövs:
Golvlampor
Glödlampor i lite porr/kitschroliga färger
Soptunna
Öl
Soffa/or
Kaffeapparat
Lådor för kablar
6a ström
Väggbesmyckning (affischer, visdomsord)
Draperi mellan kontrollrum och förstärkare
Anslagstavla
(Tältsäng?)