Start/Stop. Eventuella fill. Trummaskinen slår tills jag stänger av den, blir aldrig svettig eller trött, och kräver bara en telekabel för inspelning, uppspelning och monitor.
Däremot ställer det lite mer krav på mig som spelar. Jag måste hitta ett inre tempo för att trummaskinen ska ligga bra med i arrangemanget (live, såklart) och inte som en matta av bumpa-dilli-bumpa-dilli-bumpa-dilli över hela låten.
Vissa av låtarna kommer inte ändras nämnvärt. Vissa kan man ha ett metronom-liknande beat till och spela nästan exakt som med riktiga trummor. Det blir lite mer lo-fi bara. Lite mer café-spelning än rock arena. Fast det kanske är för tidigt att säga. Det man saknar mest med trummaskiner, än mer än dynamiken i spelandet, är tyngden från bastrumman. Vissa kanske skulle säga färgningen från cymbalerna men jag är ingen trummis och jag har aldrig gillat dom skräniga kastrull-ljuden som jag direkt associerar med cymbaler. Pukar+bastrumma räcker gott och väl för mig.
Tyngden kanske ligger i basen.
Hursomhelst blir det ett helt annat sound. Musiken tvingas bli rakare och smalare. Inte alls lika spretig och inte heller lika mycket rum för slentrian-ackord som jag brukar peta iväg i verserna. Vissa låtar kommer bli väldigt annorlunda, några av dom kommer tvingas till en utveckling och en andra-tredje genomgång och det är en av anledningar till att jag är mer exalterad över vår musik än jag vart på länge.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
"Watching John with the machine, it was suddenly so clear. The terminator wouldn't stop, it would never leave him. It would never hurt him or shout at him or get drunk and hit him or say it was too busy to spend time with him. And it would die to protect him. Of all the would-be fathers that came over the years, this thing, this machine, was the only thing that measured up. In an insane world, it was the sanest choice."
SvaraRadera