This rock'n'roll is suicide.

03. First day of my life.
04. Lacey's walking now.
05. No one even knows you're playing a game.

Det var låtar. Jag skrev dom. Bam! Klar. Låt oss skaka oss fria från det förflutna, låt tidigare kreativa utlopp vara blott damm i ostädade lägenheter grovt synliga när solen ligger på.

För nu är det någonting nytt på G igen. Med trummor. Och utropstecken! Ja! Hurra!

Eller vänta lite nu. Fan. Trummor? Trummor. The bane of my existence när det ska mixas. Jag vet inte hur man spelar trummor. Jag kan inte säga att jag någonsin aktivt lyssnat på trummor. Men nu står jag än en gång framför en EP där vi har grymt bra trummor inspelade (jag är medveten om detta eftersom jag shakade lite under inspelningen, inte på ett febrigt sätt utan dansant, liksom). Grymt bra trummor, ja. 12 spårs trummor. 3 mickar bara till bastrumman. Pukor lite varstans. OH mickar. Distans (vafan är distans i trummor för något).

Ge mig ett beat. Färdigmixat. Det kan jag delaya lite och sen slå mig själv på bröstet och säg att jag skapat något men trummor som instrument? Det är en utmaning.
Jag läser mina fanmail från Tyskland ett tag till istället och ger den här utmaningen till framtida-Jack.